Sööömnigt och småirriterat…

Happ. Var ju ett tag sen man skrev nåt här, men nu är det dags.

Igår kväll blev det läge för nåt som jag sluppit sen i slutet på januari. Jag fick så **vla ont så jag blev tvungen att peta i mig lite morfin. Det känns lite sisådär ärligt talat men vad göra.. Efter vad jag förstått så är det det sönderstrålade käkbenet som jävlas igen. Det är tydligen mikroskopiska benbitar som lossnar och driver runt i köttet och då sticker det rätt häftigt i svalg/mun/hals, har även fått det tvivelaktiga nöjet att några av dessa små benbitar trängt igenom köttet så jag har fått spotta ut dom, jaaaaaa. Sist käken jävlades höll det på i ett par veckor, undrar vad det blir nu.. Blir på rätt sunkigt humör av sånt här för en redan taskig nattsömn blir vid dessa tillfällen helt skjuten i sank. Ska man behöva bli en sömntablettjunkie? Det drar jag mig verkligen för men jag längtar å andra sidan nåt otroligt efter att få bara lägga mig ner och somna utan problem med vare sig sönderstrålad käke eller icke existerande salivproduktion. Vilken jävla lyx, få somna och vakna utan problem nån gång ibland! Vore inte dumt alls.

In other, mer positiva news så simmas det, och jag fick äntligen kliva förbi hindret att ställa mig på en scen igen. Kan inte påstå att det var nån höjdarupplevelse rent fysiskt sett men det kunde även gått värre OCH det faktum att jag stod där igen känns ju som nåt slags acchievement i sig. Fick just den veckan en tokbrutal förkylning också så det är svårt att analysera hur mycket cancerbehandlingen egentligen ställer till med i den situationen. Har en spelning till på gång den 1 juni på Huddinge Festival så det är bara att komma dit och stötta mig och mina compadres i M.O.B .

Ny kontroll (eller vad man nu ska kalla det, hmmff) på g om några veckor, spännande. Börjar dessutom att jobba inne på min arbetsplats igen den 2 maj! 🙂 14 månader senare, hoppsan hejsan. Känns både kul och lite spökigt. Kul för den sociala biten samt för att prata med nån annan än mig själv och väggarna på dagtid. Spökigt om flera såna här lite halvakuta ”käkepisoder” uppstår och lite angående luften därinne. Ska dock investera i en luftfuktare då jag tydligen ska få ett eget rum initialt, stort tack till världen bästa chef Carro!

Ja, annars är det ju vår o sommar på g, trots att det är svårt att tro det just nu med 4 grader utanför fönstret och redigt rått och grått. Ska definitivt bli mer aktiviteter denna sommar än förra sommaren dock. Inplanerat mer eller mindre är midsommar på ett gammalt soldattorp utanför Laxå med goda vänner, sist jag var där midsommar 2010 så såg det så här trevligt ut. Ozzy på stadion, Alice Cooper på Liseberg, Klacksparken i Parken utanför Alvesta, en London-weekend, Manowar på getaway rock, ja, lite så. Ska dessutom verkligen försöka vara mycket UTE denna sommar, blev ju inte så mycket sånt i fjol kan man säga…

Nehepp, dags för dagens första lass med ägg, det är min melodi i år, inte så krångligt att äta. Ska försöka hålla mig från mer morfin idag, om bara stickningarna lugnar ner sig lite. Tanken är att det ska simmas och ett bandmöte ska även avhandlas idag, sköj sköj..

Ha nu en bra dag och kram på er everyhopa.

/Fredrik

Ett år senare..

Hallå.

I morrn har det gått exakt ett år sen jag fick ett telefonsamtal på min födelsedag: -Hej, detta är Dr xxxxxx, jag skulle gärna vilja att du kommer in och träffar mig omgående, det gäller resultatet på ditt biopsiprov..” Klev ut därifrån med en jobbig klump i magen frampå em och det var inte riktigt läge att fira 46-årsdan. Sen efter en månads tester och utredning så började äventyret på riktigt, så även den här bloggen.

Vilket år det blev, wow. Nu när jag sitter här på Fuerteventura och är solmosig känns allt det där som jag gick igenom väldigt diffust och ganska avlägset, även fast mitt liv har förändrats permanent. Förändringarna får jag ta. Jag gillar dom inte, men gnäller mindre och mindre och accepterar dom mer och mer som en del i tillvaron helt enkelt. Jag får förändra mig efter den nya tillvaron, för den kommer då fan inte förändras efter mig, ha ha.

Man blir nog rätt skum i skallen om man inte får varmt ljus på kroppen under en sån lång period som jag höll mig i mörkret. Kroppen hade definitivt glömt bort hur skönt det är att ligga i solen och känna hur batterierna laddas om. Jag gick verkligen ner i totalt viloläge omgående konstigt nog. Vilken overklig känsla. Visst, jag får dricka som en tok, tugga tuggummi konstant, springa upp o ner på nätterna, men det får jag ju göra hemma också, och allt det där börjar gå mer och mer på rutin, det måste ju göras helt enkelt.

Om 8 veckor ska jag ställa mig på en scen med bandet igen, det är nästa stora frågetecken i tillvaron, hur fan ska det gå? Enda sättet att ta reda på det är väl att kliva upp och gasta loss antar jag. Det går bra eller det går åt helvete, och livet rullar vidare vilket som. Så vid hemkomst från sem är det prio på två saker. Sång, och fysisk träning. Styrketräningen får dock vänta då simning är en utmärkt träningsform för mig, väldigt lätt att väta munnen vid ansträngning, ha ha. Ett årskort för stockholms simhallar ska köpas in omgående.

Det var verkligen ”rätt move” för mig att vara tokoffentlig kring allt som hänt, för all fantastisk respons jag fick under resans gång hjälpte till otroligt mycket, mer än jag kan beskriva i ord. Alla härliga comments på bloggen, på facebook, via mail/sms, alla har varit så sköna, uppmuntrande, förstående och kraftgivande. TACK till er alla för ert stöd. Jag skulle verkligen vilja återgälda alla och envar på nåt sätt om jag kunde. För att inte tala om mina närmaste som stöttade mig 24-7, jag beundrar verkligen kraften och orken hos dom, kan inte ha varit roligt att ha med mig att göra under 2011 många stunder, he he.. Nån gång ska jag sätta mig och läsa allt gnöl jag förevigat här, men inte ännu.. Jag hoppas på att inte behöva göra så många fler inlägg här, det kanske blir nån comment om det varit nån extra skojig kontroll eller om nåt nytt spännande tillstånd uppstår som jag inte redan tjötat om. Bloggen ska dock inte begravas förrns vid friskförklaring om ca 4 år, och då ska den få ett bombastiskt avslut, har en stund på mig att fundera på hur det ska utföras. Eller så kanske den otrevligt nog måste återuppstå med full force, vem vet? Inte fan trodde jag att JAG kunde få cancer, det är det väl ingen som tror man bara får sådär, men det fick jag, som ett brev på posten och jag är medveten om att den lika lätt kan komma igen. Är det nåt jag lärt mig under 2011 så är det att jag har tammefan ingen kontroll alls över min tillvaro, och varje bra sekund räknas.. Det känns för övrigt som en ganska nyttig läxa.

Varning för klyscha, men va fan, seize the day, carpe diem, mindre negativ energi, fokusera på dom många små bra sakerna i stället och försök skit i att lägga kraft på massa trams. Jag vet att jag definitivt fixar en stor del av det där bättre nu än för ett år sen, så nåt bra har väl det hela fört med sig..

Dags att gå ut i solen en stund igen. Ha det så gott alla och T A C K igen min familj, mina närmsta vänner, mina FB-vänner, tack allihop för att ni har varit och är så sköna människor.

I morrn blir det inget läkarbesök på födelsedan, det är då fan ett som är säkert, ska försöka låta bli att halka vid poolen och spräcka skallen..

KRAM.

/Fredrik

Det där med insikt..

Normalt när man blir sjuk så blir man frisk rätt fort och sen är det inte mer med det, man knallar visslandes vidare i livet helt enkelt. Sen finns det då lite tyngre tillstånd. Vi snackar en permanent värk kanske, en hjärtattack, cancer och annat spännande. Då måste man ju faktiskt inse en sak. Man hade ett liv innan man blev sjuk. Det livet kommer inte att komma åter. Efter sjukdomen har man ett annat liv. Ett liv som innebär permanenta förändringar. Dom förändringarna måste man ju nånstans down the line ta till sig och acceptera fullt ut. DET  är fanimig inte lätt att göra, men det måste ju göras, annars blir man nog en jävligt introvert, jobbig och bitter människa. Jag befinner mig i det där stadiet just nu, men har börjat komma till insikt som sagt. Jag har inga intentioner att bli den där bittra typen på en permanent basis, men jag måste se över min tillvaro och försöka komma fram till vad jag fortfarande klarar och inte klarar.

Jag har alltid velat att saker och ting ska gå fort och jag har alltid varit en kontrollfreak i många avseenden. Det där kan jag glömma. Min tillvaro är fortfarande ganska omtumlande efter året som gått och det kommer med största sannolikhet vara så ganska lång tid framöver. Jag måste vänja mig vid en del saker. Att alltid vakna några gånger/natt för att min salivproduktion är shot to hell permanent och jag måste väta mun och svalg till exempel. Jag har några stora jobbiga frågetecken framför mig som kan ses som rätt larviga för många kanske men det är viktiga saker för mig. Kommer jag orka sjunga igen? Pallar jag ett rep på 2-3 timmar eller en konsert på 90 minuter med 50 % nedsatt salivproduktion? Kommer jag att kunna köra mina underbara kl 6.30-8.00 styrketräningspass 3 ggr/vecka igen? Jag är tveksam till all of the above och det känns tufft, speciellt med sången. Första veckan i januari ska jag sammanstråla med mina bandbröder i replokalen för första gången på ca 1 år och riva av några låtar på fullt ös för att se var jag befinner mig. Eftersom jag inte har använt brandalarmet (rösten) i det sammanhanget på ett år så är det i och för sig ganska dömt att låta/kännas för jävligt även utan cancer med i bilden men jag/vi kanske kan få ett hum om hur det kommer te sig framåt i alla fall. Jag måste dricka hela tiden bara när jag ligger i soffan och glor på en film så det lär väl bli en ganska bisarr vätskekonsumtion skulle jag tro, och hur fixar man det när man ska sjunga hela tiden, funkar det att trycka i sig en halvliter under gitarrsolot? Det blir spännande.

Jag har börjat träffa en kurator på södersjukhuset då mitt psykiska tillstånd är ganska urballat för närvarande. Det verkar ok, det är en ny approach för mig men det känns ganska förvirrat. Jag ska givetvis göra mitt bästa för att det ska gå bra och vara öppen och så vidare. Jag tror dock ändå nånstans långt inne att det återigen handlar om insikt. Visst, jag är slutkörd i huvudet och det har jag ju såklart all rätt att vara efter allt som hänt, jag undrar bara om jag kan ”prata bort” det tillståndet eller om jag bara måste ta det lugnt ett tag och sen ta tag i livet allt vad jag orkar och se vad som händer.. Jag orkar inte speciellt mycket för närvarande men det måste ju för *an vända nån gång. Sen är det ju vissa helt logiska saker som spelar in i hur jag mår i huvudet nu också. Sen jag kom hem från Florida förra hösten i början på november har jag inte tillbringat nån tid i solen. Det är ju nästan självskrivet att man ballar ur efter 13 månader utan värmande sol på kroppen. Det blev inte så mycket under dom stunderna jag klev in och ut ur en taxi hemma och på södersjukhuset under sommaren, ha ha. De som stör mig mest är dom där plötsliga svarta ångestattackerna som kan komma som ett brev på posten när jag gör vad som helst i stort sett, dom vet jag inte hur jag ska hantera och gällande dom samt en väldigt låg lustkänsla överlag så kan det ju vara bra med hjälp från nån som kan sina saker antar jag.  Jag är en jävel på att försöka döva mitt tillstånd genom att konsumera (handla film då) och det beteendet blir jävligt dyrt vissa månader. Måste ses över. Shopaholic anonymous, here i come, ha ha. Det blir liksom en liten uppåtkick när man skickar iväg en beställning, sen åker dom in i hyllan och då är kicken över. 🙂

Jag har en tendens att ”sunka ihop” och det hjälper ju inte till på nåt vis. Den här veckan har jag verkligen känt apatin bli värre och värre. Jag sitter och jobbar hela jävla dagarna, i morgonrock, i total tystnad, och sett mer och mer ut som en grottmänniska med yvigt skägg som får härja vilt. Tog mig dock samman för en stund sen och gjorde nåt jag borde gjort för ett bra tag sen. Jag tog på mig en sån där peelinghandske och ställde mig i duschen och mer eller mindre klöste av all strålskadad hud på halsen. Det sved rätt infernaliskt men det fick det vara värt. Efter den sessionen och en lång stund med rakhyveln så var det ju faktiskt en mycket trevligare figur rent utseendemässigt som klev ut ur badrummet. Bara en sån sak fick mig ju faktiskt att må lite bättre i huvudet. Lite vardagsagerande sådär. Sen jag var 14 eller så har jag rakat mig med hyvel, always. Nu blir det dock en permanent förändring på det. Att raka sig med hyvel då ena sidan av halsen och nedre delen av kinden är helt stum är en ganska besvärlig tillställning, jag skulle kunna hugga till ordentligt och inte känna nåt alls, huvva. Så det får bli inköp av en rakapparat såhär på gamla dar, nåt bra tips anyone? En permanent förändring som känns rätt godtagbar  faktiskt.

Morfin-nedtaget går bättre nu tror jag.. Svårt att urskilja vad som är abstinens och psykisk obalans men jag tycker skakningarna har avtagit något. 4-5 dar kvar på dosen jag tar nu, sen en nergång till på 2 veckor, sen ska jag alltså vara ”ren”, hmm.. Vi får se!

Från och med i morgon ska jag tamme**n börja köra med hantelövningar här hemma, 2 x 15 minuter om dan till att börja med. Mina armar har förtvinat helt och häromkvällen hade jag jätteproblem med att få upp en burk rödbetor (!!!) så nu får det vara nog. Dags att ta lite kontroll igen, över armarna i alla fall, ha ha..

Hoppas ni har en bra onsdag allihop och att ni får en bra jul/nyår osv. jag firar inte jul och har inte gjort så på många år men det är skönt med nån dags extra ledighet i alla fall, och efter nyår är det ledigt en vecka, ska bli skönt. Tror jag kommer må lite bättre efter vecka 5 också, den ska spenderas på vindarnas ö, Fuerteventura. Solfaktor 500 på halsen och spendera hela dagarna i solstolen/poolen ska det bli om vädret tillåter..

Kram på er!

/Fredrik

Kör en liten ego-tripp med youtubeklippet idag, det är en av låtarna jag ska försöka kraxa fram om ett par veckor, ha ha..

Jaha, och vad hände nu då?

Har ju bestämt mig för att köra den här bloggen med full ärlighet och uppriktighet så det är nog läge för en update. Det är nog kanske ganska vanligt att man inte gärna är så där jätteöppen mot sin omgivning när man har ”nåt fel i skallen” men va fan, varför inte, jag har inget att förlora på det. Informerade min dotter igår, det var väl det enda hindret, vill inte att hon ska få första informationen om större förändringar i mitt tillstånd på nätet, det känns inte ok.

Jag tog ju bort den däringa magslangen för ett tag sen. STORT steg mot friskhet tyckte jag det kändes som, väldigt stort. Jag hade nästan satt nåt magiskt skimmer på det hela angående hur otroligt bra allt skulle bli när jag fick bort den. Blev lite konfunderad då jag ju faktiskt inte kände nån större skillnad alls rent kroppsligt och definitivt inte psykiskt förutom euforin precis då den var borttagen. Tvärtom.

Sakta men säkert smög sig i stället ett riktigt **vla mörker stundtals in i skallen. Nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, sömntjafs, diffusa ångestkänslor och nu på sistone ett flertal hulk-attacker som varken går att stoppa eller tänka upp nån direkt logisk förklaring till. (Med hulk-attacker menar jag att tårar rinner, inte att jag blir grön, skrikig och kastar bilar omkring mig.) Ingen lust att äta, ingen större lust att göra nåt överhuvudtaget. Lustlös!

Det kändes dock nästan lite humoristiskt då jag kontaktade min läkare i frågan och hon bara konstaterade att jag genomgår nåt som helt enkelt tillhör sjukdomsbilden. Det är ”fullständigt normalt” att gå igenom detta och jag fungerar och reagerar precis som många andra före mig. Under hela behandlingen och dess mest påträngande efterspel så anstränger man psyket till max bara för att ta sig igenom hela grejen. Sen när det är över och kroppen sakta börjar återhämta sig, då släpper huvudet på gasen och det kan då i många fall (som mitt uppenbarligen) bli kortslutning i hjärnan helt enkelt. Soppatorsk. Batterier slut. Bränd. Slut som artist. Överkörd. Zonkad. Det är nån best som kommit i fatt mig till slut och överfallit mig och den sitter nu tapetklistrad nånstans där bakom. Ett väldigt påtagligt tillstånd yttrar sig också varje gång jag kliver in på Södersjukhuset. Min kropp tror direkt att jag har nålar i armarna, slang i magen, piclinenål bredvid hjärtat och jag blir alldeles kallsvettig. Vad säger vi om det? Helt gälet! Fast jag är ju inte gälen, bara normal. Skönt.

När jag började undra lite och forska kring vad det var frågan om med mitt fallande tillstånd fann jag ett inlägg av en amerikansk journalist som genomgått en dryg cancerbehandling och jag ville genast skrika ”hey bro!” när jag läste det. Där var det mycket som var bekant. Kan läsas HÄR. Att jag jobbat hela tiden kan ha haft en viss påverkan också men det har å andra sidan funkat som en sån otroligt bra flykt från sjukdomsvardagen så det får det vara värt i så fall. Hade jag varit sjukskriven hela resan, då hade jag inte skrivit detta nu, då hade jag troligtvis suttit med tvångströja nånstans nu. Att bara sitta och glo under den pärsen och vänta på nästa fysiska manifestation från kroppen som reagerade på behandlingen hela tiden hade aldrig funkat. Ever. Jag säger bara TACK till min arbetsgivare som låtit mig få jobba på hemifrån. Tur jag inte är en truckförare…

Jag får så klart finna mig i detta som i allt annat i den här cirkusen, vad fan ska jag annars göra. Gilla läget grabben.. Det är inte ett tillstånd som är permanent och närvarande 24/7 utan det kommer och går. Det blev definitivt inte bättre då en nyfunnen vän som jag lärt känna under behandlingens gång plötsligt gick bort (puckat utttryck) efter ett återfall i sin cancersjukdom. Vila i frid Tommy, du var en riktig kämpe. Jag var övertygad om att du skulle fixa allt sist vi sågs, men så blev det inte. Hemskt och mycket ledsamt. Jag ska fanimig gå till Gröne Jägaren nån kväll som vi bestämde att vi skulle göra och höja den där ölen till ditt minne.

Så vad gör man nu då? Ja, det är ju samtalsterapi som gäller ett tag, så får vi se hur det går. Har alltid varit skeptisk till sånt och testat tidigare i livet utan nåt vidare resultat då neråtbackarna varit lite för häftiga men nu är det bara att köra på, vad har jag att förlora, förutom min ågren?

Livet är både rörigt och ***ligt skört. Bäst att komma ihåg det. Kram på er.

/Fredrik

Besvikelse och irritation…

Sjuk. Igen. Trött. Igen. När jag inte arbetar, då sover jag. Ca 16 timmar/dygn. Vaknar korta stunder och går på toa samt försöker hinna få i mig nån slags näring så jag får stopp på viktminskningen. Fy fan vad jag är trött på det här nu. Är så trött att jag bara ligger och grinar vissa stunder. Är skitnojig över halsen också. Den känns varm och dunkande på vänster sida, vilket troligtvis fortfarande är sviter efter operationen, men HUR FAN ska jag kunna vara säker på det? Ska jag börja gnälla för att man ska dra igång en ny riktig undersökning med röntgen och hela faderullan? Vill jag ens veta just nu om cancern skulle vara tillbaks? Kanske påbörja en ny behandling med allt vad det innebär? Blir helt förlamad av uppgivenhet bara av tanken på det..

I söndags kände jag mig riktigt ok på em, så ok att jag föreslog för Daniela att vi skulle sticka in till Söder och spela biljard, vilket vi gjorde, bildbevis nedan.. Var det fel att göra det? Blev jag sjuk pga att vi gjorde det? Är jag dömd till att sitta här i den här lägenheten och glo med ett fallerande immunsystem tills jag går i pension eller?

Ha, ser ut som om dom gamla takterna sitter i, vilket dom inte gjorde.. 🙂 Vi var rätt kassa båda två om sanningen ska fram, det var länge sen..

Skägget och mustaschen har idag fått falla. I kombination med min deprimerade uppsyn så gjorde all den där behåringen inte situationen direkt bättre, jag började verkligen se ut som en bitter gammal farbror. Inte för att skillnaden blev sådär superduper men något piggare ser jag i alla fall ut.. Jag hade ju planerat en helhelg ute i mina barndomstrakter i Åkersberga kommande helg. Dels träffa gamla vänner som jag inte sett/umgåtts med på år och dar som jag verkligen har kommit fram till under min sjukdom att jag tycker mycket om och att det är jävligt viktigt i livet att träffa dom man tycker om, eller hur? Det är så jävla löjligt att ett avstånd på 4 mil eller vad det nu är och en massa dravliga ”jag har inte tid” eller ”äh jag pallar inte” ska sätta stopp för det, löjligt! Nu är jag som sagt sjuk igen och kommer troligtvis inte kunna åka ut om jag inte blir bättre inom de närmsta 48 timmarna, och jag VILL verkligen åka den här gången. Träffa gamla polare som sagt, och syrran, och hennes ungar, gå min sedvanliga 2-3 timmars promenad i mina barndomstrakter och översköljas av minnen, bra som dåliga. Suck. Nästa helg, då blir det rock n roll invasion här, det kommer polare från både göteborg och falun och vi ska gå på konsert och ha kul är det tänkt, dom ska bo här hos mig. Ska jag behöva stanna hemma då medans allihop drar på konsert? Det känns verkligen fånigt att ens kropp börjat ge upp när man bara är 46 år..

Förbannade jävla cancer, fy fan vad trött jag är på dig och allt du drar med dig, ditt satans jävla as till sjukdom..

Kram på er alla vänner.

/Fredrik

Det gäller att ha tungan rätt i mun…

Goddag.

Har börjat äta så smått då såren i munnen mattas av mer och mer. Fast då har det dessvärre uppstått ett annat intressant problem som jag idag har fått lite förklaringar till. Hur mycket jag än tuggar maten så stannar den längs bak på tungan, den vägrar resolut att låta sig sväljas, hur mycket jag än tycker att jag försöker. Summa kardemumma är att det krävs minst 2-3 klunkar vätska till varje tugga, då sköljs maten ner i stället för sväljs, ha ha. Så är det.

Var hos logopeden på Karolinska idag och hon hade kallat dit mig just på grund av detta problem visade det sig, hon hade ”läst i nån journal” att jag hade problem att svälja. Se där, se där, dom glor i varandras journaler minsann, de olika instanserna.. Nåväl. Mina muskler i svalg och tungrot har helt enkelt åkt på semester till Florida eller annnan trevlig plats. Dom tröttnade nån gång mellan april och oktober för att dom inte blev nyttjade, packade och stack. Det ”kan bli” en spontan förbättring men det är givetvis bättre att hjälpa dom rackarna på traven lite. Så, jag fick lite tung/svalg/svälj-övningar med mig hem som ska göras några ggr/dag, väldigt spännande. En när jag ska ”hålla” sväljningen var särdeles intressant och inte helt lätt. Jag ska alltså stoppa processen precis när det är på väg ner, hålla still i 3-4 sekunder och sen låta det rassla vidare. Det är nog inte att rekommendera med mat, men med vatten så ska det väl gå. Skojsiga tungvrickarövningar också, och det känns att den inte är med i matchen, ömmar och stretar duktigt då jag ska försöka få tungan till de bakre tänderna. Ska också övas på 2-3 ggr/dag.

”Jag ser här att du är sångare också, ojoj, då har du mycket jobb framför dig..” Jaha, tack för den.. 😉 Det ska sjungas skalor, struphuvudet ska masseras, å det ena å det andra. Jefla jobb med allting!

Gick till apoteket också och bara tokröjde i min ganska digra receptlista, för mitt frikort på detta företag går ut på måndag. Plockade på mig läkemedel för ca 3500:- idag som jag ”mer eller mindre” behöver, host.. Dom är ju lite roliga doktorerna också. Nämnde för min läkare häromdan att ett av mina smärtstillande morfinpreparat höll på att ta slut, pang sa det så hade jag dagligt bruk för 2 MÅNADER till.. Hon visste ju att jag är på bättringsvägen ordentligt, men hon kanske bara ville vara snäll, ha ha. Jaja, lite morfin är ju alltid bra att ha i fredagsgroggen, cheers!

Skulle vara spännande att få se immunförsvaret ”på bild” och jämföra med nån kärnfrisk människa, för jag blir tammefan sjuk bara jag ställer mig utanför dörren, håller nu på att risa ihop å det grövsta, antagligen för att jag ränt på stan idag. Jag tycker att jag kan få ärva Michael Jacksons syrgastält, jag behöver det! Ansiktsmask och plast/gummihandskar ute på stan får det också bli, skit samma, ha ha.

That’s all for today folks! Återkommer när det händer nåt nytt skoj i mitt ”sjuka” liv. Fast jag hoppas ju mest på positiva grejer framöver då, bara jag räcker ut tungan och tränar sväljning tillräckligt seriöst så. Ha det bästast!

En *ävligt snorig men (cancer-åkomme-frisk) kram på er! Jag lovar, snart ska jag ha samma moves som snubben i videon nedan, ha ha..

/Fredrik

Morgonstund har värk i mun..

Jahaja. 04.09 och jag sitter i vardagsrummet och irriterar mig över min värkande mun. Kan väl lika gärna skriva en rad om nån ”lustig” komplikation som inträffade igår natt. Det blir alltså, hmm, natten mellan tisdag/onsdag, jaaaa, hmm, lite taskig koll. Nåväl, har för mig att sömnen måndag natt var rätt ok sådär. Gick upp vid 8-rycket tisdag morogn. Somnade igen vid 12, sov till 15 då jag vaknade av telefonen. Somnade igen och vaknade vid 18 då Natassia kommit hem och och hon hade ju förstått direkt att nåt var knas och gjorde middag själv utan att väcka mig. Jag flyttade emellertid in till sovrummet och rasade i säng med mjukisbrallor, tröja, morgonrock och drog dessutom på mig täcket för jag frös så jag skakade.. (!?!??)

Vaknade vid 00.30 av att jag behövde gå på muggen, dyngsyr av svett såklart, sjöblöt kan man säga. Hann bara komma ut i badrummet så kände jag magen vändas ut och in och jag hann precis hamna i rätt position innan jag började raketkräkas. Det är ju så kul att göra sånt när man är så gott som tom invärtes. Bytte sen kläder och gick och la mig igen (jag måste ha en skjorta på mig, annars är det jefla obehagligt att sova med den däringa slangen som fladdrar och far) och lyckades tammefan somna igen och sov resten av natten och klev upp vid 10 på onsdagen. Hade då sovit ungefär ett dygn förutom de korta redovisade stunderna. Just another day in sicko country? Man blir ju lite fascinerad.. Onsdagen (igår) var jag faktiskt vaken hela dan (Halleluja) fram till 21-tiden då jag plötsligt började känna mig risig i både huvud och mage och trillade i säng sov tills nu för 45 min sen då jag vaknade av värkande mun.

Jävligt rörig tillvaro? Japp, är duktigt less, ha ha. om 3 timmar kommer taxin för då ska jag till tandhygienisten och så ska jag till den avdelningen som satte in min magslang en sväng så dom får kolla status på den. jag får konstiga sammandragningar i öppningen i magsäcken där slangen sitter när jag ligger på rygg, måste checka om den sitter fel på nåt sätt för det gör ganska så ont när det krampar loss.

Som sagt, just another day. Men nån gång så blir jag frisk och när jag då kanske känner mig lite för kaxig emellanåt så ska jag se tillbaks på den här bloggen och komma ner på jorden igen. God hälsa är inget man kan förutsätta, inte ens i mina späda år, ha ha.. Det mesta andra i tillvaron känns ganska oviktigt vid såna här upplevelser. Hade jag inte haft mina närmaste och alla vänner som stöttade hela tiden skulle det vara oumbärligt jobbigt, kan inte tacka tillräckligt hur jag än bär mig åt.

Ha en rock n rollig torsdag vänner. Nu blir det nyinköpt ”Bruce Almighty” på bluray då min mun troligtvis vill jävlas en stund till.

Kram på er!

/Fredrik